- 2011 -

Vet faktiskt inte vad jag ska skriva eller vart jag ska börja någonstans. Men, kommer ni ihåg då man var liten? Guuud så bra allt var då, inte sant? Jag kommer verkligen ihåg dom där dagarna då man gick i 1an, 2an, 3an, 4an och 5an. Man var överlycklig över att få springa ut på skolgården och leka med sina kompisar. Allt var så enkelt, inga problem, inga bekymmer, man grät då man inte fick äta godis och då det var läggdags klockan 8.. Kommer ihåg då jag och mina klasskompisar sprang ut från skolan på rasterna och slogs om vem som skulle gunga först. Då man alltid lekte dunk, kurragömma och åkte pulka från kullen på vintrarna.

Gud vad tiden förändrades, och fortsätter att förändras hela tiden. Nu så har man växt upp och börjar inse allvaret. Vissa iallafall. Man har sina perioder då man skiter i skolan, man gör i princip inga bra saker någonstans. Man röker, dricker, sticker hemifrån efter ett bråk med mamma/pappa/familjen. Varför kan det inte bli som förut liksom, då man var liten och kunde sitta i mammas knä i timmar och kolla på film på tv medans hon höll på med ditt hår. Vilken känsla alltså, ta mig tillbaka. Tiden går som sagt och man fortsätter växa och börjar snart inse det.

Har ni någonsin känt att inget räcker till? Att vissa dagar är så mycket sämre än dom andra? Att man bara vill försvinna ett tag och komma tillbaka då allt är perfekt igen och man älskar sitt liv? Jag är där just nu iallafall, riktigt jobbigt läge. Kämpar för att ta mig upp till Umeå, orkar verkligen inte med Norrköping just nu, Sverige överhuvudtaget. Skulle sitta perfekt med en utlandsresa just nu. Åka bort från den kalla, äckliga, vita vintern.. Åker förresten till Umeå i en vecka nu i jul, nu är det bestämt. Om jag sköter mig givetvis, annars skiter det sig.

Mitt liv är inte perfekt, jag är inte perfekt. Men samtidigt är alla perfekta på sina egna sett. Alla har sina dagar då man mår skit. "Åh din blogg är så bra, du är sjukt fin, du är perfekt, ditt liv är perfekt" hit och dit, så är det inte, verkligen inte. Jag har inte haft den allra bästa uppväxten heller. Har flyttat till ett helt nytt okänt land, lärt mig nytt språk, träffat nya människor och så vidare. Låter kanske inte dåligt direkt, men jag minns ju saker i Ryssland också, där jag egentligen kommer ifrån. Vi tar Umeå som ett exempel, raka motsatsen med Norrköping. Umeå = lugnt ställe, alla känner alla, finns inga bråk, alla är vänner och är glada dygnen runt. Om det kommer upp något bråk så får man ta itu med det på egen hand. Norrköping = folk söker bråk, problem och all den där skiten. Det kan inte vara lugnt någon gång, isåfall en kort period. Jag är ju inte från denna stad, så jag kan den inte direkt utantill, men jag har lärt mig. Finns folk som är så falska så det inte går, det finns bara några få man kan lita på. Jag har blivit kallad för dryg, äcklig bitch, problembarn och massa annat. Så nej, jag är inte perfekt. Men nog med det, ska inte klaga och inte tråka ut er heller..

För övrigt så är jag fruktansvärt rädd för att inte finnas mer. Tänk om folk glömmer bort mig, mitt namn och allt. Har så många tankar kring detta och massa annat. Brukar ta en promenad om kvällarna och rensa mina tankar med frisk luft, fy fan vad jag älskar det. Tycker att man borde göra det oftare så fort det kommer upp något, det hjälper en väldigt mycket, mig iallafall! Okej, ska börja runda ner lite.. Ska inte tråka ut er med detta! Kände bara för att skriva lite och dela med mig. Det sista jag vill säga är att, sluta aldrig älska dig själv. Folk kan få sådana jävla depressioner på grund av att något dom tycker är fel på sig själv. Men det finns bara en du, och ingen ska kunna ändra på just dig, för just du är precis som du är, ingen annan. How sweet it is to be loved by you. Stop being unhappy with yourself, you are amazing. Så ni som känner som mig, som har en tyngd på axlarna, gå ut och släpp loss tankarna lite, få bort den där klumpen i magen och tänk igenom vad det kan vara som är fel. Känns mycket bättre då. Peace! ♥